Humor - ingenting att skämta om

Oftast känner jag mig helt vilsen i nutidens (s.k.) humorutbud. 

Längtar efter att få skratta högt som jag gjorde förr. När jag nu tittar på ett humorprogram så drar jag knappt på munnen. 

I min uppväxtfamilj så skrattades det det ofta och högt. Jag omgavs av bara bröder och mina föräldrar förstås. Likadant hade det varit för min mamma. Så jargongen hemma hos oss var "rå men hjärtlig". 

På min väg mot att bli vuxen märkte jag att vänner och arbetskamrater hade en annan sorts humor. Vissa hade en dold och underfundig variant som jag inte riktigt förstod mig på. 

Ni vet de där som skojar samtidigt som de är helt gravallvarliga, dem hade jag lite problem med. 

Jag uppfattade någon slags känsla av att de drev med mig, var det skoj eller allvar.? 

Sedan fanns det de som inte skojade och skrattade alls, men de trodde jag bara var från en annan planet. ;)

Om man som jag är både lite spontan och o-eftertänksam (och med en humor som inte passar alla) ja då blir det fel ibland, tråkigt men sant. Sånt har hänt förstås.

Minns inte riktigt hur det var i början när jag hade träffat min man (vi hade ganska olika uppväxtmiljöer). 

Kanske var han förblindad av kärlek ;) och accepterade min typ av humor och beteende. På nåt sätt tyckte vi ändå att samma saker var roliga, med vissa undantag. 

Tänk vad vi har skrattat mycket tillsammans genom åren, många gånger så att tårarna har flödat - då när vi hittade humorserier och filmer som vi tyckte var roliga (eller bara hade kul tillsammans och med andra).

Numer letar vi förgäves efter något liknande, sånt där som man får ont i ansikts-och magmuskler av. 

Otaliga gånger har vi tittat på gamla hurmorserier via streaming men det finns ju gränser för hur många gånger vi kan göra det. 

Om jag tänker tillbaka på de senaste åren så minns jag en fantastisk kväll i Borås. 

Då var en komiker där som heter Niklas Andersson och som kommer från Göteborg. 

För oss fyra som var där tillsammans, i en fullsatt salong så var hans humor klockren. 

Vi skrattade från den första sekunden till den sista och vi var alla helt slut efteråt, och lämnade salongen med värkande kinder. Vilken kväll! 

Snälla högre makter - sänd mig någon/något som får mig att skratta på det viset. Jag saknar det.