Livets första fotbollsmatch
Nu ikväll skickade jag ett meddelande till svärdottern och frågade hur det hade gått på fotbollsmatchen idag, den som vårt barnbarn (snart 4 år) skulle få följa med på. 
Svaret löd: "Han var så taggad hela dagen och när vi var på plats. Följde matchen slaviskt och klappade händer - i cirka en kvart. Sedan ville han åka hem. Vi stannade till halvtid i alla fall".
Jag sitter och skrattar i tv-fåtöljen och ser det hela framför mig, först euforisk och sedan väldigt trött. Älskade unge! ❤️
Det påminner om första gången ett av våra barnbarn, ca 3 år, skulle åka tåg från Lidköping till Göteborg och hoppade av otålighet på perrongen. När de kom på tåget hann de åka fem minuter sedan sov han tills de var framme..,
SvaraRaderaHärliga minnen. ❤️
RaderaTack
Eller som när Elliot skulle följa faster Anna på bio i Skåne; det var det ALLRA första biobesöket. Efter tio minuter föreslog han att dom skulle åka hem ,-). Och SOM han hade laddat dessförinnan ,-)
SvaraRaderaUnderbart. ❤️
RaderaTack
Det är tröttsamt att vara så engagerad, det vet både du och jag. En liten kille måste få vila lite mellan varven men så småningom har han lärt sig hur han ska hushålla med krafterna och orka en hel match. En fin liten historia :D
RaderaSå sant, så sant. . .!
RaderaTack Ingrid
Härligt!
SvaraRaderaVisst blir det lite enahanda. Har största förståelse. //Anna-Lena
Senast jag var på en match så blev jag nästintill chockad, av LJUDvolymen. Ett j**la liv helt enkelt. Det passar ju inte mig alls.
RaderaVakterna uppskattade att son och sonhustru hade satt på M hörselkåpor. Helt rätt beslut tyckte föräldrarna också.
Tack Anna-Lena