Det var en gång en underbar trädgård. . .

Igår firade vi inte något speciellt men vi åkte hem till svärmor i huset och åt lunch tillsammans. 

Därefter ett besök hos svärfar på demensboendet. Undrar hur han har det där inne i sin egen värld - han tittar sällan ut i den vanliga världen, den som pågår runtomkring. 

När vi någon timma tidigare hade ätit lunch så gick jag runt i hans före detta paradis, trädgården som han älskade. Så fin, så fin. Nu är den en skugga av sin forna storhetstid, alla land med perenner är igenväxta av kirskål, men här och där tittar vissa av blommorna fortfarande fram. 

I efterhand så inser vi att att svärfars demens började för mååånga år sedan, då när han inte längre kunde planera och sköta sin trädgård, den som han hade vistats i och arbetat i varje dag förr. 

Han ville inte att vi skulle hjälpa honom för det skulle han göra själv - i morgon. 

Det var bara det att han hade tappat både minne och tidsbegrepp och "i morgon" kom aldrig. Därmed blev ingenting gjort. 

Nu försöker maken och jag att i alla fall sköta gräsmattor och kanttrimning plus ytorna ner mot gatan, så att det inte ser ut som en ödehustomt. Att ta tag i alla land orkar vi helt enkelt inte.