Tankar på gymmet

Kom att tänka på uttrycket: "om du vill vara lycklig - jämför dig aldrig med andra". 

Tror att det kan ligga lite sanning i det. 

Finns det något kul och positivt med rehabträning (det som många tycker är så erbarmligt tråkigt)? Det här med att starta från noll (igen). 

Absolut! :) 

Om jag fick bestämma så skulle jag råda alla äldre som kommer till ett gym för första gången, alternativt kommer tillbaka från ett långt träningsuppehåll att börja från början igen och sätta vikterna på bara 0 - 5 kilo. Sedan träna regelbundet varje vecka och verkligen känna in kroppens alla muskler. 

Träna lugnt och metodiskt, träna alla muskelgrupper, inget slitande och ryckande utan känna in vad som är bra just för personen i fråga. Släpp prestationstänket och bara fokusera på att det känns bra.

Det som är roligt och givande med att börja så försiktigt är att man sakta men säkert höjer vikterna, om och om igen. 

De som instruerar nybörjare (och som jag har studerat på olika gym) tycker jag i princip alltid sätter vikterna alldeles för högt - här ska det minsann tränas och det skall vara jobbigt, och så ska man ha ordentlig träningsvärk dagen efter. 

Näe, näe det där är inte min filosofi alls numera. 

Jag fick en liten aha-upplevelse på gymmet förra veckan när jag satt i benpressmaskinen. 

Jag började på noll när jag började använda den och kunde knappt ta plats utan att hjälpa till med händerna. 

Nu sätter jag mig utan besvär och vikten ligger runt 30 kg. 

Vilken härlig känsla - något har bevisligen hänt med mina höfter och lår. Intaget av collagen kanske också spelar in.? 

Njuter av mina framgångar och att jag har fixat allt själv, och struntar gladeligen i hur man ska/borde göra. Däremot lyssnar jag gärna på tips på hur olika rörelser kan utföras, det kan vara givande. 

Gymträning = meditation. Låter kanske konstigt men fokuset på rörelserna gör mig avslappnad. Är i min egen härliga värld. 

Är dessutom epa-dunk-musiken avstängd och det är få personer i hallen så är jag helnöjd.