Den sorgligaste meningen

"Varje gång jag kommer tillbaka hem - så längtar jag bort igen". 

För mig som så länge jag kan minnas alltid har älskat mitt hem, så var det så sorgligt att höra. 

Ibland är jag naiv och när jag hörde den meningen yppas av en arbetskamrat, så gjorde mitt inre revolt; Va, kan man INTE älska sitt hem och att vistas där. 

Nu med några års perspektiv och med även andras människors liknande tankar så finns insikten om att det inte är någon självklarhet. 

Jag förstår också att det finns väldigt många olika anledningar till att ens hem inte är en trygg och älskad plats. 

Nu kommer jag att tänka på en annan arbetskamrat som var väldigt aktiv utanför hemmet, alltid var det nå´t på gång - olika event av allehanda slag. 

På frågan varför blev hennes svar; för att jag inte trivs hemma. 

Även den gången tyckte jag att det lät så främmande.

Kanske tycker de som inte ser sitt hem som sin borg att det är helt naturligt och saknar ingenting av det som jag tycker är värdefullt; projekt i hemmet (lite mindre sådana nu när vi bor i lägenhet), fixa och dona, planera - skapa mys, och framförallt Lugn och Ro. 

Men för guds skull, inte för mycket saker. 

Läste på Instagram igår: "När du är död så ska varenda sak i ditt hem gås igenom och någon annan skall (i ditt ställe) tvingas att ta ett beslut om den". 

Tänk er då ett hem överfullt av prylar - det tunga jobbet önskar jag verkligen inte våra egna barn. 

Gissar på att flera långvariga besök på sjukhus från tidig ålder har gjort min kärlek till mitt hem/min borg ännu starkare. 

Nuförtiden längtar jag sällan bort eller iväg längre och om jag gör det så räcker det med en liten grusvägstur med bilen så är det behovet stillat. ;)

Det "lilla livet".