Den sorgligaste meningen
"Varje gång jag kommer tillbaka hem - så längtar jag bort igen".
För mig som så länge jag kan minnas alltid har älskat mitt hem, så var det så sorgligt att höra.
Ibland är jag naiv och när jag hörde den meningen yppas av en arbetskamrat, så gjorde mitt inre revolt; Va, kan man INTE älska sitt hem och att vistas där.
Nu med några års perspektiv och med även andras människors liknande tankar så finns insikten om att det inte är någon självklarhet.
Jag förstår också att det finns väldigt många olika anledningar till att ens hem inte är en trygg och älskad plats.
Nu kommer jag att tänka på en annan arbetskamrat som var väldigt aktiv utanför hemmet, alltid var det nå´t på gång - olika event av allehanda slag.
På frågan varför blev hennes svar; för att jag inte trivs hemma.
Även den gången tyckte jag att det lät så främmande.
Kanske tycker de som inte ser sitt hem som sin borg att det är helt naturligt och saknar ingenting av det som jag tycker är värdefullt; projekt i hemmet (lite mindre sådana nu när vi bor i lägenhet), fixa och dona, planera - skapa mys, och framförallt Lugn och Ro.
Men för guds skull, inte för mycket saker.
Läste på Instagram igår: "När du är död så ska varenda sak i ditt hem gås igenom och någon annan skall (i ditt ställe) tvingas att ta ett beslut om den".
Tänk er då ett hem överfullt av prylar - det tunga jobbet önskar jag verkligen inte våra egna barn.
Gissar på att flera långvariga besök på sjukhus från tidig ålder har gjort min kärlek till mitt hem/min borg ännu starkare.
Nuförtiden längtar jag sällan bort eller iväg längre och om jag gör det så räcker det med en liten grusvägstur med bilen så är det behovet stillat. ;)
Det "lilla livet".
Vad sorgligt att många kanske känner så som i den första meningen. Jag har, precis som du, alltid kännt mig trygg och har trivts i alla mina hem och nu är jag verkligen hemma där jag trivs som allra bäst. Vilken ynnest och vilken tur vi har, du och jag och förhoppningsvis många fler, som har hamnat så rätt.
SvaraRaderaSå tänker jag också Ingrid - vilken tur vi har haft. ❤️
RaderaMen så sorgligt det kändes att många känner så. Jag har aldrig ens tänkt på att det kan vara på det sättet och det beror förstås på att jag i hela mitt liv varit otroligt hemkär. Visst har jag varit ute och rest mycket vilket varit roligt men jag har alltid älskat att komma hem och att vara hemma.
SvaraRaderaJa första gången jag hörde det, så blev jag så överraskad. Hade inte alls förstått att människor kunde känna så - men ibland kommer insikterna sent, nu förstår jag ju att det finns självklara skäl till varför det är så.
RaderaTack Anita
Nog kan vi som lever i ett gott förhållande tycka att ett sådant påstående låter konstigt men lever man gott och trivs så trivs vi både hemma, i vår husbil och på resande fot. Jag kan faktiskt förstå dem som fyller sin tid med många ting för att de inte trivs hemma , har väl i mitt tidigare liv varit lite så. Nu gör vi mycket och reser mycket men trivs ändå otroligt gott när vi är hemma.
SvaraRadera