Jag skulle ju INTE

. . . traska omkring i eländig terräng idag, för senast jag gjorde det så lovade jag mig själv att jag inte skulle riskera att "bryta mig". 

Idag hade jag dessutom tagit på mig mina vanliga lågskor som lämpar sig för att gå på fina stigar och asfalt. Å så gör jag ändå tvärtemot och håller på att ramla bland all bråte i stiglöst land. 

Aja baja Barbro - det kunde gått illa. 

Vad gör man då när man hittar en charmig gammal vägvisare som upplyser om att det bara är 100 meter att gå - jo man fotograferar bara skylten och åker vidare. Om man är klok vill säga. 

Tänk om jag hade varit den som ägde den här skogen/platsen, då hade det blivit "ordning och reda". ;) 

Först och främst så hade jag fixat till "stigen" som knappt syntes, klippt av alla grenar som hindrade att besökare kom framåt, rensat upp gamla nedfallna (hala) grenar och fyllt i några hålor. Det ska inte vara förenat med livsfara att ta sig fram till ett besöksmål i skogen. 

Sedan kom vi fram till en öppnare plats där i skogen och tittade oss undrande omkring. Var fanns domarringen och övriga stenar:? En himla massa mossbetäckta små kullar var allt som syntes. Självklart vackert på sitt sätt men ändå. 

En skylt med siffror satt uppsatt i ena ändan av området, men ingen som helst annan info. 

Som sagt om jag hade ägt skogen så hade jag sett till att markera stenarna (i ringen) alternativ frigjort dem från en del av mossan (om man får) och gjort det tydligt för besökare vad som fanns där. 

Varför en skylt vid vägen liksom när man inte kan uppfatta vad det är man tittar på.? 

Nedan: skyltar och skog längs med dagens grusväg och ev. en domarring. ;)

Momark.

Här tror jag att det skall vara.

Så här ska det se ut, en mjuk fin skogsväg i mossig terräng.