Livet återvänder. . .
Nu tar jag korta promenader och orkar/kan umgås med sonen och hans familj igen. Underbart. Yngre personer piggar upp en.
Tänk att maken gick torrskodd tvärs över här för bara några dagar sedan.
Skrev jag om den där lilla stig-stumpen som maken upptäckte för några dagar sedan, när han var ute på en promenad i omgivningar.?
Har aldrig själv kommit på tanken att försöka följa den, eller inte ens riktigt uppfattat att det var en stig, på grund av allt sly som nästan täckt den.
Så fort som orden var sagda, så dök idéen upp om att jag ska försöka röja den så att man kan gå på den obehindrat, utan att tränga sig fram.
Sekatören låg i hallskåpet. ;) Sagt och gjort, nu ska det knipsas!
Har haft maken med mig ibland under mina korta promenader, eftersom jag varit osäker på min kapacitet efter operationen för drygt en vecka sedan. Idag var han dock med som både sällskap och fotograf.
Blir nu både glad och lite vemodig när jag tittar på bilderna och ser; min egen mamma.
Mina föräldrar var ofta i skogen.
När jag växte upp så bodde vi precis i kanten till storskogen.
Senare i livet ägde de också olika fastigheter med tillhörande skog.
Det röjdes, dikades, fälldes, samlades i högar och eldades.
Barn och barnbarn fick vara med.
Allas kläder luktade starkt av skog och rök, när vi senare kom inomhus.
Till utseendet har jag alltid fått höra att jag är lik min pappa, men det är inte honom jag ser framför mig på bilderna.
Utan min lilla mamma - iklädd mössa och hanterandes något slags redskap.
Underbart fina bilder, som alltid, SÄRSKILT den sista och härligt för dig att det går framåt med rehabiliteringen! Jag brukar upptäcka mamma nästan var morgon när jag råkar slänga ett öga i spegeln. Det är inte direkt så att jag jublar av lycka. Jag ser det även på låren; precis som mammas. Nåja, det är sånt man får ta ,-).
SvaraRaderaDet verkar som om vi blir mer och mer lika dem, varken vi vill eller inte.
RaderaJag ler när jag ser henne i mig, och så kommer den vanliga känslan av ömhet och vemod när jag tänker på henne. En så stark kvinna med så många svåra händelser i sitt liv.
Lilla mamma. ❤️
Väldigt fina bilder på dig i grenklippartagen. Jag blev först lite bekymrad över att du skulle röja en stig när du är nyopererad. Men att klippa en del grenar klarar du galant och tänk vad nöjd du ska vara när du senare promenerar på den nu väldigt framkomliga stigen :D
SvaraRaderaLite nostalgi blev det också som en bonus.
Kram
Hihi - ja det låter ju värre än det var. Grenklippning gick bra. Så ljuvligt att vara ute i växtligheten och höra allt småfågelkvitter.
RaderaTack Ingrid
Kul att det går framåt. Det är fortfarande lite blött och skitigt ute i skogarna, men det får man ta. Doften ab skog och rök minns jag från ungdomen när vi besökte släktingar ute på rena vischan. En fantastisk doftkombo.
SvaraRaderaMentalt känns det riktigt bra, lite till som ska ordna sig bara.
RaderaTack Stefan
Härligt! På rätta vägen..
SvaraRaderabåde hälsomässsigt och i naturen.
Jo, det är väl så att man ser sina föräldrar, eller någon av dem, i sej själv.
God bättring!
Känns som en bra kombo med operation och rehab + våren i antågande.
RaderaTack Anna-Lena
Så härligt att du kan komma ut och promenera lite och naturen har en läkande och stärkande inverkan på oss människor så nu går rehabiliteringen nog ännu bättre. Det här att vi ser oss själva i föräldrarna har jag också upptäckt. Jag blir mer och mer lik min mamma för var gång jag ser mig i spegeln. Sedan har jag även ärvt hennes åkommor med ledproblem även om det aldrig var på tal att byta axlar och knän för hennes del även om det säkert var välbehövligt!
SvaraRaderaSå är det. Man får inte lov att välja - utan de dåliga sakerna får man ju på köpet också.
RaderaTack Britt-Marie
Vad fint att läsa att du är igång så sakteliga med ditt vanliga liv igen efter operationen! Kan tänka mig det känns härligt att gå där med sekatören i handen och vara kreativ. Det är ett av mina favoritredskap!
SvaraRaderaTack Anna
RaderaSakta men säkert så går det framåt.