Inte ens en sten
...skall jag lämna efter mig.
Efter några årtionden är det som om jag aldrig har funnits.
Det finns så många olika sätt att tänka på döden och tiden efter den. Vissa vill absolut lämna något kvar, något som visar att de har levt.
Ha skrivit böcker, komponerat musik, skapat konst o.s.v. - att på något sätt leva vidare genom sina gärninger och/eller "verk"
Noll sådana tankar finns hos mig. Jag levde - sen är jag borta.
Idag gick jag runt det lilla privata kapellet (fast gravkor kanske är en mer korrekt benämning) och såg alla dessa grevar ligga på rad.
Vad tjänar alla deras adelstitlar till idag? I döden är vi alla lika och ingen rangordning existerar mer.
Finns det fortfarande människor som vårdar deras minne - de som vilar här?
Så lika vi tänker där. Om jag finns kvar i mina barns minnen, och så vet jag att det blir, så behöver jag inte lämna något annat efter mig. Om det blir som när deras pappa dog så kommer säkert min yngsta dotter se efter i tvättkorgen om det finns någon t-shirt som hon kan ha och lukta på för att få lite närhet till mig och kanske måste jag se till att alltid ha en relativt osmutsig t-shirt där :D Jag och min äldsta dotter valde att ta rena t-shirts att sova i. Sådant kan få vara kvar.
SvaraRaderaTack Ingrid ❤️
RaderaBara några som levde en gång. . .
Så du var vid lilla kapellet i Länghem. Jaja, om man tror att man blir mer ihågkommen om man är begravd där, så får man väl göra det.
SvaraRaderaÄr väl inget kapell förresten... vara en stenkoloss. Hottar inggn ingång.
Nä, jag ska inte heller ha ngn sten. Kanske en namnskylt i rn minneslund. Kram
Försökte googla fram lite information om byggnaden och egentligen skall det kanske benämnas som gravkor. "Släkten Sparres gravkor" var nåt som stod om byggnaden.
RaderaJo jag tror nog att det finns en ingång på ena sidan men det finns ingen traditionell dörr där längre, utan numera är det ett stort metallstycke ditsatt istället.
Tack Anna-Lena
Jag tänker nog som du, ingen sten eller grav som någon ska sköta. Sedan hoppas man att de som är kvar minns en med glädje, precis som jag gör med mina föräldrar!
SvaraRaderaPrecis så.
RaderaMan blir ihågkommen ett "tag" - av (ev) barn och barnbarn, men sedan är det som om man aldrig hade levt. . .
Tack BM/Lars
Tänker nästan som du. Alltså jag har inga som helst tankar på gravsten, minneslund eller annat. Jag vill inte ens begravas och inte heller ha en begravning. Men det är ju inte jag som bestämmer utan de som finns kvar får ta det beslut som de önskar. Ingen behöver hedra mitt minne med att göra en begravning som jag vill ha den, jag finns ju inte kvar. Gör som ni vill!
SvaraRaderaJag har bara en önskan, låt min blogg leva vidare. Låt den finnas kvar. Betala webbhotellet och domänen, skriv att jag är död. Men låt den finnas kvar. Jag har en specifik och privat anledning till det.
Ja jag tänker liknande. Egentligen behövs ingen ceremoni, men de anhöriga får bestämma om det känns viktigt för dem.
RaderaMycket runtom begravningar genomgår förändringar sen en tid tillbaka.
Många väljer att inte ha en traditionell variant utan ofta är det bara någon slags ceremoni med de närmaste. Ser ofta texter som; "begravning sker inom familjen", "begravningen har ägt rum inom familjen" och likande ordalydelser.
Läste förra veckan (såg på tv?) om att urnbegravningar har ökat kraftigt. Såg också någonstans om hur det istället för en dekorerad kista nu finns urndekorationer - alltså är kroppen redan kremerad när "begravningen" hålls.
Vissa tror jag inte överhuvudtaget har någon akt i kyrkan, utan har en samling direkt vid urnnedsättningen.
Jag tycker att det är bra att alltihop moderniseras och inte är så traditionellt längre, låt folk ha det hur litet (eller stort) som de vill.
Tack Anna
Idag är minnes- och askgravlundar ett alternativ som blir allt mer populära. Anhöriga och efterföljande vill nog generellt ha en plats där man kan minnas nära och kära. Själv har jag inga krav innan "den" dagen kommer, utom att det ska vara så enkelt som möjligt.
SvaraRaderaEnkelhet är ett ledord för mig också.
RaderaTack Stefan
När min mamma dog fick jag fria händer med allt vad gällde begravningen. Mina systrars mamma hade varit död i femtio år, det var väl därför .., och pappa fanns inte heller. Mamma hade dessutom varit borta länge från Sverige och mina barn hann egentligen aldrig lära känna henne på riktigt. Därför var det så skönt med minnesstunden efteråt. Jag hade bett mammas kollegor hemma i Malå att skriva ned minnen som handlade om henne och jag läste ur mammas dagböcker och dom där breven och vi hade mammas stickekoftor och hennes hemska stickemössa med på den där minnesstunden. Så mycket som vi skrattade och kom ihåg ! Mina kusiner som kommit från Lappland, sa efteråt: "Men det här skulle moster Ann-Gerd ha velat vara med om!" För mig blev det ett så fint avslut och det betydde så mycket. Sen, ja, det skrev jag ju om i ett annat inlägg hos dig, kremerades hon och hamnade i en papperspåse, nedgrävd någonstans på kyrkogården i Ystad.
SvaraRaderaTack för din fina berättelse Elisabet. ❤️
Radera