En liten solotur och dagens funderingar

Vi fortsätter våra samtal här hemma. Idag om att längta, ha "bucket-lists", drömma, sätta upp mål och dylika benämningar. 

"-Jag har ingenting att se fram emot". 

Allt handlar bara om att "släcka eldar" i form av praktiska göromål (något krånglar/går sönder/behöver inhandlas till demensboendet) eller att vara mottagare för negativa tankar om livet och världens tillstånd. 

Jag funderar och den välkända ålderstrappan dyker upp som en bild i min hjärna. Ni vet den där när man under många år i livet strävar uppåt, uppåt - en platå infinner sig och sedan börjar trappan luta nedåt. 

Frågar: Men är inte det naturligt då i vår ålder? 

Ska människan alltid sträva mot något annat? Är gräset grönare där? Att aldrig vara riktigt nöjd, är det så vi ska vara?

Nästa tanke: de flesta drömmar verkar handla om direkt, eller indirekt konsumtion. 

Vem är det som påstår att den nöjda människan är farlig/tråkig? 

Är det staten (hur skulle det gå om alla tänker så, hoppar av ekorrhjulet o.s.v.) som får mindre skatteintäkter, är det alla som säljer en produkt eller tjänst? Vår omgivning?

"Jag vill resa hit eller dit någon gång i livet, jag vill gå till den där restaurangen och äta & dricka gott, jag vill kunna köpa fina kläder, jag vill totalrenovera huset alt. köpa ett annat och totalrenovera det, jag vill köpa en ny bil, jag vill, jag vill, jag vill. . ."

Finns det drömmar om något annat, något som inte slösar på jorden resurser? Är det ok att vara nöjd?!

En stubbe i skogen, en termos med kaffe och en macka. Det låter fint.

Eller som mamma skulle ha sagt: Det är bra att ha "tråkigt" ibland.

Mitt tillägg blir nu: - ja kanske till och med ofta. 

Dax för lite bilder! ;)

Vid Örsås hembygdspark.

Juniminnen.

Å så ett snabbt stopp vid den stora björnen utanför Svenljunga.