Nästan onödigt spännande

När vi ändå var i området (runt sjön Åsunden) så bestämde vi oss för att besöka Alhammars grottor - en plats som maken hade fått syn på, på Google Maps. 

Att ta sig dit visade sig dock inte vara det lättaste. 

Vi gick fram och tillbaka på stigen för att försöka förstå var man kunde ta sig ned till grottorna. Letade och såg på kartan att vi befann oss precis ovanför dem. Vände tillbaka och gjorde ett nytt försök och förstod då att det faktiskt fanns en stig som ledde neråt. 

Egentligen alldeles för brant och svårtillgängligt för mig, men med mycket försiktighet så lyckades jag komma ned till botten med den branta klippväggen bredvid mig. 

Insåg dock direkt att jag aldrig skulle klara/orka ta mig upp samma väg. 

Fick lite inombordspanik, men hoppades på en lösning. 

Grottorna och bergssidan var mer imponerande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Efter att fotograferandet var avklarat så bestämdes att maken skulle försöka gå tillbaka samma väg vi kommit, ta sig till bilen och hämta upp mig någonstans på plan mark, i närheten. Jag skulle bara finna en väg. . . 

Lyckan var stor när vattnet visade sig, en brygga, en båt och en liten stuga och det bästa av allt en "väg" (som jag antar används för att ta sig till båten och bryggan). 

En hundägare dök lägligt upp och jag frågade om jag på något sätt kunde ta mig ut till en bilväg. 

Inga problem sa hon och beskrev vägen. -Det är lite längre än att klättra upp för berget, men det vill jag lova gjorde mig absolut ingenting. 

Njöt av promenaden på plan mark och den fint klippta vägen över åkrarna. 

Efter att ha gett maken en vägbeskrivning och min position så blev jag sedan upplockad av honom. 

Helt klart en utflykt som blev liiiite för spännande. ;)