Stenbrottet i Hällekis

Numera välkänt för många, men det allra coolaste besöket gjorde vi för mååånga år sedan när platsen mest var känd av ortsborna. 

Maken och hans kollega hade turen att av en händelse få syn på stenbrottet från ovan och sedan försökte de hitta en väg fram dit. 

En tid efter det fick jag hänga med maken dit. 

Då strosade vi runt hela området helt själva, så som vi föredrar att göra. 

Denna gången däremot = fullt med folk, husbilar och personbilar. Det badades, fiskades, hundar skällde, det ropades och stojades. . . 

I mitt inre bevarar jag därför minnet av den där första gången, den kan aldrig återupplevas. 

Ett sten(!)kast därifrån hittade vi däremot en gammal byggnad som rönte mer intresse än stenbrottet.

OM man klättrade upp för metalltrappan (som jag ju självklart inte kunde låta bli) så fanns det spår efter andra som gjort samma sak.

Jag trodde att klättrandet skulle vara lätt och att tyngden kunde ligga på benen, men det visade sig att så funkar det inte när man har en stege som är helt lodrät, utan lutning. Jag klarade mig upp och ner, trots allt. Pjuh! 

Fotade maken när han var uppe och kikade.