En trött gammal mamma

Texten handlar om svärmor och oss. 

Kommer hon att orka? Kommer vi. 

Att bryta upp efter 50 år i sitt och makens hus. 

Där stommarna restes av Mjöckbäcksvillan och sedan ifärdigställdes av svärfar, med hjälp av släkt och vänner. 

Svärfar sa alltid (när vi förde en flytt till något mindre och mer lättskött) att; 

-Jag ska bäras ut med fötterna först. Med betydelsen att han absolut inte kunde tänka sig att lämna huset som han hade lagt ned så mycket tid och kraft på. Förståeligt ur hans synvinkel. 

För oss som förstod vad det innebar i slutändan, så var det mindre kul. 

Sedan drygt ett par år tillbaka så är han "utburen" från sitt hus, hans kropp finns fortfarande kvar men själen och förståndet har redan gjort resan till ett annat land. 

Svärmor är 90 år, med en sjukdomsbild som är vanlig i den åldern. Rollator som hjälpmedel. 

Hon insåg ganska fort efter att svärfar hade lämnat huset, att det skulle bli för tufft för henne att bo kvar, men det är inte lätt att uppbåda energi för sådana stora projekt. 

Nu uppenbarade sig tillfället att flytta hit till samma hyreshus som vi bor i och det var nog det som slutligen gjorde att hon bestämde sig. 

Så igår kväll pratade vi med samma mäklare som sålde vårt hus i Borås för snart 3 år sedan, och på onsdag så blir det mäklarbesök hos svärmor, i den gamla Mjöbäcksvillan. 

Jag ber till högre makter att vi alla ska orka. 

Ni som vet, ni vet.