Surdegsbröd, tänder och livet

Ovan en bild på det jag köpte på surdegsbageriet BRÖT i samhället Uddebo, ca 6 kilometer från oss. Som konstverk tycker jag att de är, de olika bröden men när jag senare skulle provsmaka så kom jag ju på att; surdegsbröd skall jag inte köpa. Med tanke på tänderna. 

Att maken skulle smaka/äta av de här bröden var uteslutet men jag gjorde ändå mitt bästa. 

Verkligen gott, särskilt det stora brödet med svarta oliver och oregano. 

Men - som sagt inte för personer med känsliga tänder och lagningar som lätt lossnar. 

Hoppas nu att jag kommer ihåg den här läxan till nästa gång jag ser sådana vackra bröd. 

Snicksnackade lite med en av sönerna för en stund sedan. 

Om livet. Hur det är under olika perioder. 

Fullt upp med småbarn, hus, arbete m.m. under en ganska lång period och sedan som för mig (i alla fall just idag) på gränsen till för lite att göra/hitta på. 

"Tvingar" mig ibland att ha det just så vissa dagar. 

Att inte ständigt ha aktiviteter och skynda mig mot det slutgiltiga målsnöret. 

Att ha (för) lite att göra känns ungefär som när jag var liten och hade "tråkigt" och ville att mamma skulle hitta på något åt mig. Tror faktiskt att många människor även i aktningsvärd ålder har svårt för "bara vara"-grejen och att ha tråkigt - och jag säger inte att det är lätt. 

Kommer att tänka på den medelålders man på gymmet som envisades med att ha musiken på högsta volym och därmed inte respektera oss andra runtomkring. 

Pratade med honom och fick faktiskt ett djupare svar än förväntat: -Jag vill inte höra mina egna tankar.

Det tyder på de tankarna inte var av de angenämare slaget. 

Vem vet egentligen något om vad andra har varit med om.

Det är kanske så det är, för alla som inte vill/kan slappna av och vara i stillhet. . . 

Fast egentligen utesluter inte det ena det andra. För ofta när jag var i min egen "bubbla" på gymmet så upplevde jag något slags fokuserat meditativt tillstånd och då var jag samtidigt mycket aktiv. 

Är det kanske så att det handlar mer om att man gör saker av lust, än att man har tvingats till att göra något? Eller att fokuset ligger på "fel" saker.

Om man däremot har varit utbränd/utmattad så tvingas man dock till att träna på det. Mycket. Ofta. 

Så nu när jag och sonen jämför våra liv så som de ser ut just nu, så kan jag konstatera att det där med balans i livet - det kan jämna ut sig sisådär efter 70 år eller så. För vissa.

Ja ni förstår ju att jag bara resonerar lite fram och tillbaka med mig själv. ;)

För numera är inte så många av mina åsikter skrivna i sten, omtänker, tar nya beslut - om jag vill.