Kan det bli ett lyft?

För svärmor. Så som vi hoppades på, nu när hon har flyttat från hus och trädgård till en ny fräsch och lättskött lägenhet.

Omgivningarna här inne i samhället är mycket mer tillgänglighetsanpassade jämfört med hennes hus. Där fanns det trappor och en brant uppfart, som gjorde det svårt för henne att gå till sopkärlen ute vid gatan och/eller postlådan. 

En av de första sakerna vi själva lade märke till när vi flyttade hit för drygt tre år sedan, det var att det var så många äldre som var ute och gick med sina rollatorer. 

Här i närområdet så finns det inga lutningar och alla asfalterade gång/cykelbanor plus trottoarer gör att det är perfekt för alla med diverse rörlighetshjälpmedel. 

Jag blir så glad när jag ser svärmor ute på promenad med sin rollator, utan oss. Att hon vågar och vill. Likaså när hon säger att hon har varit ute i sopsorteringsbyggnaden och slängt sina påsar. I början så ville hon inte lämna lägenheten alls.

För en mycket gammal person som aldrig har bott i lägenhet, så är det så många nya rutiner. Sådant som vi själva inte ens tänker på. 

T.ex. att lägenhetsdörren skall öppnas och låsas med ett särskilt handgrepp, att porten till hyreshuset kräver kod eller nyckelbricka, likadant med dörren till sophuset. 

Nycklar till lägenhet, förråd och postfack. 

Så när jag ser henne utomhus så vet jag att hon har fixat de där sakerna också. 

Sedan tillkommer också det där med fyra olika kärl för hushållssoporna + det som ska samlas ihop för att senare köras (av oss) till återvinningsstationen. 

Hon är ofta tveksam och avvaktande när vi kommer med olika förslag om hur hon ska tackla "allt nytt", men efter ett tag så har hon bearbetat informationen och kommit fram till samma slutsats. 

Det tar lite tid helt enkelt. . . 

Hon var t.ex. mycket tveksam till att byta frisör och nu istället gå till en här i samhället. Hennes tidigare sedan många år tillbaka var ju så bra (och billig). Fast det innebar ju också en resa på 6-7 mil, nu när hon bor här.

Häromdagen sa hon: Vill du boka en tid åt mig hos samma frissa som du? 

Ser där ja - ännu ett framsteg. :) 

Förr i tiden tyckte hon att det var roligt att lösa korsord och hon var också jättebra på det - men det var innan hon blev vårdare åt sin Alzheimer-sjuke make, sedan fanns varken lust eller ork längre. 

Jag frågade henne om varför hon inte löser några längre och fick väl egentligen inget svar på det. Det sägs ju vara bra för hjärnan, sa maken och jag. 

Några dagar senar kom maken hem och sa; nu har hon börjat lösa korsord igen. 

Små, små steg framåt. 

Listning på vårdcentralen här i samhället blir det också, efter att hon/vi vägt för och nackdelar mot varandra. Det blir onödiga resor tycker vi alla, med att låta service/vård-funktioner vara kvar i Borås kommun.

När en av hennes bröder var och hälsade på henne för ett par veckor sedan så påpekade han att hon såg mycket piggare ut nu. Kul för oss alla att höra. 

Nu fortsätter vi återhämtningen alla tre och om en dryg månad så lämnar maken över husnycklarna till de nya ägarna. Det ser vi fram emot!

P.S. Den som har orkat läsa allt för härmed en guldmedalj. D.S.