En runda med sekatören

För 25 år sedan när jag blev "utbränd/utmattningssjuk" och efter några år började kunna gå lite mer "tuffa" promenader igen, då tog jag ibland med mig sekatören ut i skogen. 

När man (som vi hade) bott länge på en plats så kände vi därmed till de flesta stigar i skog och natur i närheten av hemmet. 

Gillade inte att tränga mig fram genom slyn (alla fästingar älskar mig) utan ville kunna gå obehindrat. 

Så då gick jag där i sakta mak och fixade till "mina" stigar. 

Igår kom maken hem efter sin runda (här på vår nya ort) och sa att; oj vad det har växt igen på den rundslingan. 

Sagt och gjort! ;) 

Idag tog jag med mig sekatören och gjorde stigen mer lättpromenerad. 

Efter att jag hade passerat Ljungsnäs(a)sjön så kom det en lekfull labrador i full fart emot mig. Den lyssnade inte på sin mattes rop/tillsägelser utan hoppade upp mot/på mig för att fånga min vante som jag höll mot hjärtat - p.g.a. mobilfotograferandet. 

Nu är jag inte alls hundrädd och vet hur jag ska bete mig, men idag blev jag faktiskt irriterad. Det var första gången som en löst springande hund faktiskt har hoppat upp på mig. 

Ägarinnan bad förstås så himla mycket om ursäkt, men om den hade varit aggressiv så hade ju det hjälpt föga - när det hade varit för sent. 

Därför svarade jag: Hemskt när det är så stora hundar - med lite irritation i rösten. 

Jag är inte riktigt säker på vilka regler som gäller för fritt springande hundar i skogen, men tänk om jag dessutom hade varit hundrädd. Vilken skräckupplevelse det hade varit.

Några mobilbilder från dagen med sekatör. 

Följde Skvättebäcken och kom fram till Jälmån och R27:ans bro över densamma. Sedan kom jag fram till den för dagen spegelblanka sjön. Vilken fin upplevelse. Sen kom hunden. . .